Ny behandling för hjärtsvikt härmar effekten av träning

En möjlig ny behandling för hjärtsvikt härmar effekten av träning och triggar hjärtats muskler att växa visar ny djurstudie.


Vid hjärtsvikt kan hjärtat inte längre pumpa tillräckligt med blod, oftast på grund av att en hjärtattack skadat hjärtats muskelvävnad.

– När en del av hjärtat dör försöker resten av musklerna kompensera genom att bli större men det sker på ett dysfunktionellt sätt och hjälper egentligen inte hjärtat att pumpa mer blod, säger Lynn Megeney, ansvarig forskare bakom den senaste studien som hittat en möjlig ny behandling.

Med hjälp av djurförsök visar forskargruppen i Kanada att behandling med proteinet cardiotrophin 1 (CT1) kan leda till reparation av hjärtats muskler.

– Vi har upptäckt att CT1 triggar hjärtmuskler att växa på ett mer hälsosamt sätt och även stimulerar tillväxt av blodkärl i hjärtat. Det förbättrar hjärtats förmåga att pumpa blod, på samma sätt som efter träning eller under graviditet, säger Lynn Megeney, i ett pressmeddelande.

Deras experiment i möss och råttor visar att CT1 bland annat:

  • Triggar hjärtmuskelceller att växa till långa och hälsosamma fibrer
  • Triggar blodkärl att växa längsmed den nya hjärtmuskelvävnaden
  • Ökar hjärtats förmåga att pumpa blod
  • Ger en dramatisk förbättrad hjärtfunktion efter hjärtsvikt orsakat av antingen hjärtattack eller högt blodtryck

Tekniskt sett, menar forskare bakom studien, borde regelbunden träning ge samma effekt som behandling i form av CT1 men patienter som drabbats av hjärtsvikt är oftast begränsade med hänsyn till hur mycket de kan träna.

Hjärtsvikt är idag en ledande dödsorsak i höginkomstländer. För hjärtsvikt som drabbat hjärtats vänstra sida finns läkemedel som lindrar symptom men med tid drabbas oftast även den högra sidan. Det enda behandlingsalternativet för hjärtsvikt på höger sida är transplantation.

I framtiden kan studien leda till en ny behandling av hjärtsvikt med CT1 om än långt fram i tiden. Även om resultaten är baserade på möss och råttor verkar mekanismerna överensstämma i människor men ytterligare studier för att bekräfta resultaten i människor kan ta flera år.